Fast jag klagar inte...

Med tanke på föregående inlägg så vill jag bara klargöra några saker:

Även om jag tycker att det i vissa fall skrivs ut för mycket lyckopiller så vet jag förstås att kraven och pressen på ungdomarna idag är större än när jag var i den åldern. Och många har inte förutsättningarna, och framför allt stöd hemifrån, för att kunna lära sig hantera detta.

Så till nästa: Jag skulle aldrig vilja vara "kändis" och har (kanske) därför svårt att förstå de ungas önskan att vara kända. Förutom fester, VIP status osv så har jag svårt att se några riktiga fördelar. Tänk så skönt det är att kunna leva ett behagligt liv, vara nöjd med sitt jobb och sin tillvaro och inte behöva bli igenkänd, fotograferad, uthängd osv....

Och sist men inte minst: Jag har ett behagligt liv, ett bra jobb och behöver inte vända på slantarna.... Så tro inte att föregående inlägg var ett beklagande inlägg.